Räknade trådar : nya vävar

För vardag och helg
Om vävning och tradition i gamla tider
Siv Jägerung

Hon hette Anna och var så kallad hemmadotter. Varje vår när Clivian blommade bjöd hon in grannarna på kaffe och dopp och visade de tyger och dukar hon vävt under vintern. Fruarna beundrade hennes vackra vävnader och gick hem och försökte göra likadana. Det lyckades kanske inte riktigt och så skapades det nya mönster.
I många fall var det just så som nya mönster kom till. Kvinnorna gick till varandra, tittade på varandras vävnader och tog efter det de tyckte var vackert. Eller också tog de en idé här och en annan där och gjorde något helt nytt. Och ofta skapade de vävnader som vi idag inte förstår hur de kunde framställa på sina enkla vävstolar. Deras mönster och färgsättningar är fantastiska. Klart är att de hade en mycket stor kunskap, en kunskap som delvis gått förlorad.
Idag väver vi för att vi vill föra traditionen vidare, för att det hemvävda är vackert och för att vi tycker om att skapa. Då vävde de för att det var nödvändigt. Döttrarna lärde sig konsten av sina mödrar och förde den vidare till sina döttrar. För vävningen var helt förbehållen kvinnorna och den var statusfylld. Den kvinna som gjorde fina vävnader var en duktig och respekterad husmor. Hur man såg på vävningen kan vi ana när vi tar del av Christina Rådbergs handskrivna vävbok från 1890. Christina har i boken skrivit ner mönster och instruktioner som hon fått vid en vävkurs. På bokens första blad förbinder hon sig att inte lära ut den kunskap hon förvärvar till andra än egna döttrar. Böterna för löftesbrott är 200 kronor.
De kvinnor som hade vävstolen i köket vävde till fram emot julen, sedan klipptes väven ner och vävstolen flyttades ut. Den fick inte stå i köket över helgen. Pigorna skulle väva så fort de fick en stund över men när det närmade sig jul, och de var färdiga med allt till huset, kunde de få en liten julklapp. Av garnerna som blivit över fick de då väva till sin egen hemgift. Vävningen skulle ske på fritiden, det vill säga på kvällar och nätter.
Vi har nämnt Anna som varje vår samlade sina grannar och visade dem allt hon vävt under vintern. En hemmadotter var en flicka som istället för att tjäna piga eller gifta sig stannade hemma och tog hand om sina föräldrar så länge de levde. Det var nog inte alltid flickans eget val, det hände att föräldrarna krävde att en av döttrarna skulle hjälpa dem på deras ålderdom. För att tjäna lite egna slantar vävde en del av dem till försäljning. Till exempel vävde en hemmadotter i Dingelvik damastdukar på beställning. Det fortsatte hon med också sedan föräldrarna hade gått bort. Att väva var det enda hon verkligen hade fått lära sig och något måste hon leva av.

Tvättpåse, kragpåse
En mycket välgjord och vackert broderad tvättpåse kommer från gården Koderöd, en liten gård bland de bohuslänska bergknallarna. Ägarens mormor Alma har vävt och broderat tvättpåsen. Den är från 1800-talet och materialet i varp och inslag är lingarn som framställts på den egna gården. På påsen är broderat ”Tvätt” samt röda och gröna blomrankor och blommor i plattsöm. Med tanke på att de var sju personer i familjen är inte tvättpåsen särskilt stor; 62 cm lång och 32 cm bred.
Alma har också efterlämnat en påse för förvaring av löskragar. Hennes man var hjärtsjuk och kunde inte arbeta på gården, den fick Alma och barnen sköta. ”Morfar var istället skrivare på auktioner och han var tvungen att vara snyggt klädd och ha löskrage på auktionerna”, berättar dotterdottern Harriet. Kragarna förvarades i påsen som är 25 cm hög, 49 cm i omkrets och har rund botten för att passa till kragarna. Påsen är helt i lin, har ett vackert vitbroderi och är mycket välgjord.

Färdskärp
Från Holms socken kommer ett 84 cm långt och 9 cm brett band. Från början var bandet ungefär dubbelt så långt. Bandet användes på 1860-talet utanpå en handvävd rock av vadmal. Det kallades för färdskärp och höll ihop rocken som saknade knappar.
Färdskärpet användes på sin tid av Johannes och är vävt av hans hustru Sofia, född 1837. Tekniken är tuskaft och materialet i varp och inslag är lingarn eller hampa. Det är broderat med ullgarn i flera färger och kantat med en tvinnad snodd.

Fjäderhåll
Från Bolstad kommer en bit av ett fjäderhåll. Det inköptes 1932 på auktion efter Olov och hans hustru Sara. Det är minst 100 år gammalt. Fjäderhållet användes i kuddar/madrasser, exakt hur vet vi inte.

Spannmålssäckar
Två spannmålssäckar har inventerats. I säckarna transporterade bonden sitt spannmål till kvarnen. Säckarna var märkta med märkbläck för att de inte skulle bli ihopblandade. En säck är märkt ”Aug. Johansson, Mörlanda N” samt ”15/1 1915”. Den är vävd i oliksidig spetskypert med varp och inslag i lingarn av sämre kvalitet, handsydd och mycket välgjord.
Den andra säcken är ett av de få inventerade objekt som är vävda i treskaftkypert. Materialet är dåligt bearbetat lingarn. Säcken har tillhört ägarens morfars far och är märkt ”NEIS Solberg nr 7”. Bokstäverna står för Nils Emil i Solberg, det var ju under det namnet han var känd. Säcken är 113 cm lång och 76 cm bred och var nog ganska tung när den var full med spannmål.

Hästfiltar, slädfällar
Hästen skulle ju också ha något värmande över ryggen och ibland kunde hästfiltarna vara mycket vackra. En bit av en hästfilt är vävd i rosengång i färgerna gult, brunt och rött. Den kan vara vävd i slutet av 1880-talet. Materialet i inslag är nöthår blandat med dålig ull, och det är intressant att se det myckna arbete som har lagts ner för att göra filten så vacker som möjligt. Även här handlade det om att kunna visa upp det fina man hade, man ville ha en fin hästfilt att kasta över hästen medan husfolket var i kyrkan. Men naturligtvis fanns det även hästfiltar för vardagsbruk, en sådan filt har också inventerats.
En slädfäll, vävd i liksidig kypert, 197 x 146 cm och kommer ursprungligen från Ör. Materialet är ullgarn från bruna får, antagligen hemspunnet, och baksidan är fodrad med bruna fårskinn i olika storlekar. Troligen kommer skinnen från finullsfår. Inne i fällen finns ett grovt tyg och den är dekorerad med tofsar av rött och blått ullgarn. ”När jag var barn hade vi fällen i släden när vi åkte till kyrkan”, berättar ägaren. På 1970-talet användes fällen som bilsätesvärmare.

Brudtäcke
Den äldsta vävnaden som inventerats är ett brudtäcke i kypert, märkt med årtalet 1750 och initialerna BOS och BED, där S och D står för –son respektive –dotter i brudparets efternamn. Det förstnämnda är alltså brudgummens initialer och det andra brudens. Täcket är ganska grovt och inslaget är tjockt ullgarn med inslag av nöthår. Det är rejält tilltaget med längden 227 cm och bredden 156 cm. Man undrar hur väverskan har gått tillväga, täcket har ingen söm på mitten och det är inte troligt att hon hade en så bred vävstol. Brudtäcket är broderat i rött och blått och ganska slitet. Troligtvis har det används som sovtäcke om natten och överkast om dagen.

Bårkläden
Vad kan det här vara, frågade vi oss om en 265 cm lång och 31 cm bred vävnad med lin i varp och inslag. Kanske en stola, sa en konservator vi talade med. Så det trodde vi tills vi inventerade en liknande linnevävnad, 354 cm lång och 25,5 cm bred, och samtidigt fick veta dess historia. Vävnaden var ett bårkläde.
Gertrud Ingers skriver i ”Sänk mig i gravens gömma milt”, Kulturen 1970 att likhandklädena hörde till de nyttoting som ingick i hemgiften. När flickorna vävde och sydde sina hemgifter gjorde de bland annat en brudgumsskjorta och bårkläden. Till bårklädena användes högklassigt lingarn. De försågs ofta med vackra broderier samt årtal och ibland med någon biblisk symbol. Efter bröllopet hängde den unga frun upp bårklädena som en prydnad i hemmet.
Med fyra bårkläden bars kistan med den döde under 1800-talet ut ur sorgehuset och in i kyrkan. Det först inventerade bårklädet är märkt ”AED 1838”, det har ett påsytt linnetyg som går över i fyrfläta och hittades i en tidigare prästbostad. Nästa bårkläde finns vid ett museum. Det är märkt med en liten rosa fyrkant i korsstygn, kanske en symbol, och har påsydda linnetyger med knuten frans i ändarna.
En kvinna från Dalskog har berättat att det fanns två slag av bårkläden, de smalare med vilka kistan bars och de bredare som användes vid nedsänkningen i graven. Varje större gård skulle ha bårkläden för utlåning till fattiga torpare. Efter begravningen skulle bårklädena återlämnas tvättade.
Enligt Fonus har bårkläden funnits på skilda håll i landet och haft olika benämningar. Långhandklän, långhanddukar eller bärekläder fanns i de flesta bondgårdar och gick i arv. Längden var ca 360 cm, bredden 35-40 cm.

Bolstervar, kuddvar
Bolstervaren tillhör de vävnader som många har sparat i sina hem. Minst ett 30-tal bolstervar har inventerats. De flesta är vävda med bomull i både varp och inslag, men också inslag med ull och lin förekommer. Tekniken är i de flesta fall tuskaft, i några fall kypert och spetskypert.
Med något undantag är bolstervaren vävda i tre våder som är 60-70 cm breda och ihopsydda. Det säger oss att man sällan hade möjlighet att väva bredare. De flesta är randiga på längden och i färgerna rött, vitt, blått och gult, men också anilinfärgat lila förekommer. Den lantbrukarhustru som hade råd använde gärna färgat garn. Det vittnade om god ställning, och alla textilier, även bolstervaren som ju låg underst i sängen, skulle vara en prydnad i hemmet.
Några bolstervar är vävda i tunna kvaliteter, så kallade knalletyger. De vävdes av kvinnor i hemmen, lämnades till förläggare eller direkt till kringvandrande knallar och såldes vidare.
När skörden hade tröskats stoppades bolstervaren med halm till halmmadrasser. Deras insidor är nötta av halmen. En del är lappade med bitar av andra textilier, till lagningen tog man vad man hade.
Kuddvaren är randiga på längden och sydda av samma vävnader som bolstervaren. De stoppades oftast med fjädrar. När en höna hade slaktats plockades den, mittskaftet på de grövre fjädrarna klipptes bort och därpå lades fjädrarna i ugnen en kort stund så att lössen dog.

Lakan, örngott, överkast
Ett lakan syddes förr ihop av två vävda längder. När lakanet så småningom blev slitet i mitten sprättade man upp mittsömmen och vände längderna så att de mindre slitna ytterkanterna hamnade i mitten. På så sätt kunde lakanet användas längre. Uttjänta lakan blev handdukar, mattrasor och trasor. Eftersom lakansväven återanvändes tills den slets ut finns det inte många lakan kvar.
Brudlakanen däremot användes bara vid särskilda högtider. De togs i bruk under bröllopsnatten och kunde sedan användas till exempel under julen. Husmodern kunde vid sin död svepas i sitt brudlakan. Ett brudlakan i dräll på två partier i korskypert, med bomull i varp och lingarn till inslag, vävt med åtta skaft, kommer från Lane Ryr. Lakanet är försett med en 15 cm bred virkad spets och märkt med bokstäverna MA. Lakan i dräll är mycket ovanligt i våra trakter.
Örngotten är genomgående vackra handarbeten med broderier och breda spetsar. I äldre dagar hade man långkudden tvärsöver sängen och över den sin egen huvudkudde. Om dagen låg kudden med det fina broderade örngottet som en prydnad ovanpå sängen, när man gick och lade sig vände man den enklare baksidan upp.
Ett vackert överkast är ihopsatt av sju vävda och sju virkade remsor med en tofs på slutet. De vävda remsorna är i panamateknik, materialet är ganska grovt bomullsgarn, de är broderade med röda korsstygn, avslutade med uddar och vävda av Augusta, född 1879. De virkade remsorna är gjorda av Ruth, född 1909. Hon har också sytt överkastet. Ruth saknade vänster underarm, något som inte hindrade henne från att sy och virka.

Handdukar
Handdukar behövde alla, och trots att de nog för det mesta användes tills de slutade som trasor, så har minst ett 80-tal inventerats. De är från 1880-talet och framåt och storlekar och tekniker varierar. Äldre handdukar är längre och smalare än dagens och vävda med lin i både varp och inslag. En del senare handdukar är vävda med bomull i varp och lin i inslag. När bomullen kom blev det fint att använda bomullsgarner istället för det hemproducerade linet. Den som hade råd vävde därför gärna med bomullsgarn.
Teknikerna är tuskaft och panama, olika varianter av kypert, gåsögon och korndräll, sållväv, droppdräll, engelsk tuskaft, jämtlandsdräll, halvdräll och daldräll samt dräll på två partier, fyra och fem skaft. Någon handduk har mönster där man vågar påstå att väverskan har varit inspirerad av Johanna Brunsson.
Vi har hittat handdukar som aldrig har varit använda och till och med några mycket gamla som legat kvar på rullen och aldrig blivit isärsklippta. En del är helt enfärgade, en del har ränder i inslagsriktningen och andra har ränder i både varp- och inslagsriktning. De vanligaste färgerna är oblekt och rött, men även blått förekommer.
Handdukarna är i de flesta fall märkta med ägarnas initialer och många är vackert broderade i korsstygn och plattsöm. De unga flickorna vävde och broderade själva sina handdukar som de så småningom skulle använda i det egna hemmet. Någon handduk är märkt med märkbläck. Det var viktigt att tvätten var märkt när den lämnades till en tvätterska i bygden eller till ett tvätteri.

Sjalar
Varje kvinna ägde flera sjalar för olika tillfällen, till exempel för kyrkobesök och besök i grannstugan. De flesta sjalar var i ullens naturliga färger, men varje kvinna ville nog också ha åtminstone en finare sjal att visa upp. Därför färgade hon ullen med växter eller ännu hellre med färger som införskaffades i affären. Det senare visade ju att hon hade råd att köpa sina färger.
Sjalen var ett nödvändigt klädesplagg om vintern. Den hängdes över axlarna, flikarna korsades över bröstet och knöts ihop baktill. Eftersom bruket av sjal var allmänt har många lämnats in för inventering. En del är välbevarade, men de flesta är slitna. Många är också halva, vid bodelningar har de sprättats isär i mittsömmen och delats i två stycken.
Från en torparstuga på Kroppefjäll kommer sannolikt två mycket ovanliga och gamla sjalar. De är från början eller mitten av 1800-talet och vävda i ett stycke utan söm på mitten. Den ena inventerades tidigt, det var en enkel sjal i ullgarn, troligen lumpylle, med enfärgad grå botten och ett ganska brett bälte i svart runt om fyrkanten. Ägarens mamma sa att sjalen var hemvävd. Det föreföll otroligt eftersom det knappast fanns plats för så stora vävstolar i de gamla hemmen. Men det visade sig att hon hade rätt. En tid senare inventerades nämligen en likadan sjal i kypert på fyra skaft, utan söm och med samma mönster. De enda skillnaderna var att sjal nummer två var ännu större, 175 x 175 cm, och åtföljdes av en anteckning där det stod att den var vävd av ägarens svärmors farmor från Hägdenäset, ett torp på Kroppefjäll, troligen i början av 1800-talet. Uppgifterna har bekräftats, men frågan hur sjalarna har kunnat vävas kvarstår. Kanske har de vävts i två lager där väven fått vara hel i ena sidan. De visar i så fall på stor hantverksskicklighet, det går nämligen inte att se någon mittrand.
Så har vi en sjal som har sprättats isär i sömmen, men inte gått att dela i fransen och därför fått hänga ihop. Den är 170 x 162 cm och vävd i tvåtrådigt ullgarn i blått (potteblått) och grönsvart. Tekniken är en kypertvariation och det blåa är färgat med urin, en metod som var vanlig för att få fram olika blåa nyanser. Man färgade med en blandning av urin och växten vejde eller indigo.
En annan sjal, 182 x 164 cm, är vävd i ullgarn i lila och brunt. Det lila är sannolikt färgat med anilinfärg, idag finns det inga garner med den här färgtonen. Inventeringen har också gett en hel del gråa sjalar som antingen är hemvävda eller vävda vid Stigens yllefabrik i Dalsland. Till fabriken kunde man också lämna in ull och istället få en sjal, det var alltså en form av byteshandel. De gråa sjalarna har nog främst varit avsedda för vardagsbruk, grått var ju ullens naturliga färg.

Förningsdukar, huvuddukar
Förningsduken användes som namnet antyder för att bära mat (förning) i. Den var mycket vanlig i början av 1900-talet. Man lade sin matsäck i duken och knöt ihop hörnen. Knytet kunde sedan bäras på en käpp över axeln, till exempel när husfolket gick ti